Och det jobbiga är att man(jag) knappt kan sluta gråta.
Och det bara kommer över mig, någon känsla/några känslor och tar över och jag gråter som ett litet barn. Och värsta: känner mig som ett litet barn.
Kan ingenting, gör ingenting rätt.
Klart min plutt har nåt fel när mamma inte kan alls. Ungefär så känns det.
Allting är och blir väldigt väldigt stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar