Säg hej till min bebis!

Resa

Nu ska jag och plutten ut och resa i en vecka. Med min mormor. Jag hoppas att jag får må bra :)

Och att vi får en underbar resa. Vi ska på en medelhavskryssning.

Inte alls helt fel verkligen! Någonting jag verkligen behöver: semester.

Torsdag

Fylld med spyor...

Men nu på väg till jimmys hockey match (han är huvudtränare för Huddinge bj). Ja ni läste fram stoltheten rätt!

Svärmor har gjort mackor och varm oboy till mig som väntar mig och plutten. 

I morgon ultraljud. 

Min mamma tror inte på att det kommer gå bra att Jimmy tar reda på kön och inte jag!.....

Jimmy 2

Han är så mycket lugnare än mig. Vilket iof är bra. Han kompliterar mig väldigt bra.

Han säger oftast lugnande ord och får mig ner på jorden.

Ibland är hans stubin också kort och då snäser han tillbaka och håller sig inte lugn. Men jag förstår det, det är inte alltid lätt med mig 

Jimmy

Pluttens pappa. Han har en stor roll i detta :) och han har jag knappt nämt.

Han hoppas att plutten föds den 24 feb 2014: för att då är det tio år sen vi träffades för första gången.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet för någon av oss! Verkligen inte.

Han blev därimot min vän. En väldigt nära vän. Tror ett tag att vi delade väldigt många hemligheter! (Gör vi fortfarande men nu är det annorlunda!)

Han är bland den finaste människan jag någonsin lärt känna.

Han gör allt för mig och det han inte kan försöker han med allt vad han har inom sig. För mig.

Helt otroligt egentligen

Tiden

Konstiga är hur mycket man behöver tiden men samtidigt kan tycka att tiden går för långsamt...!

Tiden går för långsamt till ultraljudet, för långsamt till att få föda.

Men nog är det bra att det är ett tag kvar till att föda. Allt som ska förberedas. Att jag, mitt huvud och min kropp hinner med och kommer i fas.

?

Allt kan gå så fel... Men allt kan gå så himla rätt.

Natt

Gråtattacker och oro/rädsla...

Och det jobbiga är att man(jag) knappt kan sluta gråta.

Och det bara kommer över mig, någon känsla/några känslor och tar över och jag gråter som ett litet barn. Och värsta: känner mig som ett litet barn.

Kan ingenting, gör ingenting rätt. 

Klart min plutt har nåt fel när mamma inte kan alls. Ungefär så känns det. 

Allting är och blir väldigt väldigt stort.

Jag och min kille

Ultraljud

Ska göras på fredag. Jag känner mig lame men jag är orolig för att någonting ska vara fel.

Jimmy vill veta kön

Det vill inte jag. Så han kommer få veta :)

Jag vill bara höra att plutten mår bra, växer som den ska och ser frisk ut.

Mage

Kvälls tanke

Det är lite konstigt ändå hur man alltid ser sig själv....

Jag tycker och känner mig mest tjock inte så värst gravid...

Men min vännina som var förbi ikväll sa hur fin jag var och hur fin magen är!

Komiskt lite hur det är.

Och samtidigt lite läskigt... Just för att jag känner mig tjock, inte gravid....

Fastän jag vet att plutten ligger i magen och mår bra!

Kanske blir ännu mer verkligt efter ultraljudet nu på fredag (?)

(Mer) början

Jag spydde väldigt mycket i början av min graviditet. Avskyr att spy. Speciellt när man inte är hemma. Flera gånger per dag sprang jag på jobbet. 

Fick i mig vatten någorlunda. Mat var inget att att tänka på. Det kom bara upp. Klarade mig rätt bra på bara vatten. Har en del att ta av, har en del som plutten kan och kunde ta av.

Men det blev för mycket och jag blev sjukskriven i tre veckor. Mindre stress blev det verkligen att få vara hemma så spydde mycket mindre under dom tre veckorna som jag var hemma på.

Kom tillbaka till jobbet och spydde igen, men inte alls i samma mängder. Men min kropp dessutom känner en annan stress på jobbet som säkerligen hjälper till illamåendet.

Tråkigaste var nog att det kändes och var lite som att ingen på jobbet riktigt förstod eller heller var glada eller hjälpsamma....

Vi människor

Jag har spytt väldigt mycket under min graviditet. Igår var en sådan dag, spydde innan jag gick upp mot pendel tåget. På den vägen kryllar det av människor, alltid. Inte en enda stanna och frågade hur jag egentligen mådde...

Jag tyckte mest att det var konstigt och lite läskigt att vi inte har tid att bry oss om andra.. Att vi inte stannar upp och kollar/frågar...

Samma sak gäller när folk gör illa sig eller gråter eller är vilse.

Man hjälper väl (?)

Ovetande

Känner mig så korkad när jag faktiskt inte vet. När så mycket är nytt och så mycket jag ska ha koll på och veta.

Känner mig som om: jag är nog inte redo eftersom jag inte vet..

Barnmorskan

Imorse var vi hos barnmorskan. Gjorde blodprov och blodtryck och sånt där man ska! Bra värden men snart dags för järntabletterna.

Hon skulle även kolla efter pluttens hjärtslag. Så säger hon "bli inte nervös om jag inte hör nåt nu för det är rätt vanligt så här i v.18"

Jag kände: du kan inte säga så till mig för jag blir jättenervös och orolig. Jag är en sådan person dessutom... Jag oroar mig för ingenting och blir nervös för det mesta. Speciellt detta som jag inte kan påverka alls... 

Jag kan verkligen inte göra någonting för plutten. Så känner jag.

Barnmorskan hittade hjärtslagen på en gång och sa "ja med dom var ju lätta att hitta"

Första försöket så hitta hon dom. Slog så fort och plutten rörde sig massa i magen.

Efter mötet så sprang jag ut och spydde... Jag som haft uppehåll i mitt spyande i flera flera dagar....

Datum

19/6 gjorde jag testet och berätta för Jimmy och min syster Linn 

23/6 berättade jag för mamma och pappa

26/6 berätta för Pj (en av mina absolut närmaste). Tacksam och över glad över hennes reaktion och hjälp hon ger/gett mig

27/6 berättade jag för Myrna (en av mina absolut närmaste!), överlycklig över hennes reaktion. Trodde inte hon skulle bli så glad som hon faktiskt blev. Då hon sagt: vänta lite!

29/6 berätta jag för mormor och min moster. Då jag och mormor snart ska ut och resa. Så ville veta att hon fortfarande ville resa med mig. Samma kväll åkte jag och Jimmy för att berätta för hans bästa vän och flickvän.

Början

Började undra och tänka: nu borde väl ändå mensen komma, gjorde ett test som visade negativt. Så jag tänkte inte mer på det. Jag har inte bra koll, mensen brukar dyka upp.
Drömmer en natt, en kvinna kommer fram till mig och frågar: hur långt är du gången? för du vet väl om att du är gravid?
Det borde räckt för mig. Men gjorde ett test till och den sa: gravid!
Började gråta och ringde Jimmy (min kille) på en gång, men kunde knappt prata!

Ringde min syster när jag kom till jobbet. Man kan ju inte inte säga till sin syster.


Efter några dagar tror jag, berättade jag för mina allra närmaste bästa vänner.
Berätta för mamma och pappa kändes väldigt konstigt och jag var väldigt nervös. Jag är deras förstfödda, jag väntar bebis.... Ville bara att dom skulle bli överlyckliga.
Försökte vänta ett tag med att berätta för jag fick veta det rätt tidigt.
Men det var svårt att vara tyst. Det är svårt att vara tyst. Vill skrika det över hela världen (trots min rädsla)

Första plagget

Känner väl mig lite rädd för att jag köpt nåt så här tidigt. Men vill inte vara rädd.
Men man eller jag iaf tänker "tänk om nåt händer"
Och ja då kommer jag tro att det var tex för att jag köpte klädseln... Eller att jag åt någonting eller att jag inte sa ifrån när jag kände mig fel behandlad eller stressad.

Väldigt sött plagg

Att greppa..

Jag kan inte, helt ärligt förstå att jag är gravid. Att det är en liten plutt som växer inne i mig. Som är en del av mig och min kille.
Jag tycker att det är väldigt läskigt allting. Jag är rädd och orolig.

Jag har diagnosen ADD, och nu under graviditet får jag inte äta min medicin. Vilket gör det lite svårare för mig att klara min vardag. (Kan skriva mer om min ADD i ett eget inlägg)

Jag hinner inte med min kropp och allt som händer i den, med mig. Jag känner mig inte riktigt gravid mage tjock utan jag känner mig mest bara tjock. Vilket gör mig ledsen... (vilket egentligen är riktigt löjligt men påverkar en mer än vad man förstår.)

Min kille säger att jag är så vacker!
Men jag är inte där, för jag hinner inte med allt som händer. Jag är i v.17 men i mitt huvud är jag någonstans i månad 2... Jag har lite att komma ikapp och förstå.

Nytt

Jag ska försöka med detta igen. För att jag vill försöka, för att man sitter alltid vid datorn eller vid mobilen. Enkelt att skriva och få ur sig.
Min tanke är att börja skriva om hur jag känner och tänker kring att bli mamma. Jag är nu i v.17 så det har hunnit gå ett tag.
Men en början. Får se hur detta går.